Att se andra är att se sig själv!

Jag känner en som önskar att hon kände människorna i en bok efter att ha läst följande stycke: "Äntligen valdag...kampanjen är över sedan ett dygn och det råder en onaturlig stillhet, som lugnet i stormen. Uppfylld av minnet av Unidad Populars sista kolossala demonstration kan jag inte låta bli att vara optimistisk. Det var den största, mest upprymda och kampglada demonstrationen någonsin, och den sträckte sig utmed hela Alameda, från Plaza Italia, förbi Santa Luciakullen vidare ner mot Centralstationen, Det påstås att ända upp till åttahundratusen människor deltog och det kan jag mycket väl tänka mig. Det var fantastiskt att höra alla dessa människor sjung 'Venceremos'."

Hon brukar ofta önska att hon var någon annan - nej förresten, att hon var på en annan plats vid en annan tid som skulle göra henne till någon annan.

Subjektet, det jag man själv uppfattar sig som, står inte oförändrat när det rör sig mellan tid och rum. Sammanhanget formar människans uppfattning om sig själv, skapar jaget genom att vara den spegel som visar bilden av henne, självbilden. En del människor söker sig naturligt till nya sammanhang, människor och kulturer och söker samtidigt förändring av sin självbild. De vill stöta och blöta sin bild av sig själva i olika sammanhang, de vill se något nytt hos sig själva, de vill pröva fler sätt att vara, tänka, handla, leva.  

Hur hade jag varit om jag varit en av alla de människor som deltog i demonstrationen för ett demokratiskt Chile 1973? Många var de som dog i kampen för frihet. Hade jag varit en av dem? Hade jag varit en modigare människa? En lyckligare människa? En mer levande människa? Hade jag sett en tydligare mening med tillvaron?

Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är insikten om att varje tid och plats har sina arenor där kampen om liv utspelar sig - Var känner du dig levande just nu? Vad gör dig modig just nu (du måste välja något...)?

Jag kan avundas den totala gemenskap som måste ha funnits den där dagen i Chile, att vara en i mängden, inte ha något som helst behov av att formulera sitt jag. Men jag tror att ju mer varje människa ser sig som en föränderlig varelse, under ständig påverkan, desto större känsla av gemenskap är möjlig att uppleva. Sök upp människor som verkar vara annorlunda än du, och sök hos dem tills du hittar en likhet mellan henne och dig själv.

Boken heter Victor - en sång för livet, skriven av Joan Jara. Läs den! http://youtu.be/P0-rnnitNBc